![]()
Eslöv Han började spela trummor på Kulturskolan i Eslöv när han var tio. I dag, 17 år senare, har han gått ut Kungliga musikhögskolan och drömmer om att leva på sin musik.
– Att spela trummor har blivit som ett slags terapi för mig, säger Andreas Pettersson som tilldelas årets kulturstipendium från Eslövs kommun.
Andreas Pettersson är uppvuxen med sin mamma, pappa och sin lillasyster i Kungshult utanför Eslöv. När Andreas var nio år köpte hans pappa – som också spelar trummor – hem ett trumset och det var då Andreas provade att spela för första gången.
– Hela dagen i skolan dagen efter ville jag hem så att jag kunde trumma mer. Jag tyckte det var kul redan från början, minns Andreas.
När han var tio började han spela trummor på Kulturskolan i Eslöv och genom åren blev det mer och mer tid han lade på instrumentet. När det var dags att välja gymnasieskola började han på Cybergymnasiet i Malmö där han gick musikinriktning – och att plugga musik ville han fortsätta med även efter studenten.
Nästa anhalt var S:t Sigfrids folkhögskola utanför Växjö och efter två års musikstuderande där kom han in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm.
– Men då kände jag att jag inte var färdig med folkislivet, säger Andreas som valde att i stället studera musik ett år på Fridhems folkhögskola i Svalöv.
Året därpå kom han återigen in på Kungliga musikhögskolan i Stockholm och efter sammanlagt tre år på två olika folkhögskolor bestämde han sig för att tacka ja.
Att plugga på en musikhögskola hade varit en dröm för Andreas ända sedan gymnasieåren.
– Jag är jättetacksam för de åren, jag har lärt mig massor och träffat människor som jag inspireras av.
För två och ett halvt år sedan tog han examen från skolan efter tre år.
– Nu är jag ute i den riktiga världen och det känns skönt. Det känns bra att kunna styra upp sitt liv själv, så att man hinner med det man vill.
Andreas bor fortfarande kvar i Stockholm – eller närmare bestämt i Saltsjö-Boo i Nacka utanför Stockholm. Han är med i flera olika musikaliska band och konstellationer med vilka han bland annat spelar på bröllop och spelar in album. Han undervisar även i trummor på en musikskola i Nacka och så jobbar han 30 procent på Systembolaget för att klara av levnadskostnaderna.
Andreas dröm är att kunna leva helt och hållet på musiken – att livet ska rulla på med fler projekt, fler bokningar och fler skivinspelningar.
– Jag vill fortsätta spela och få spela med ännu fler nya musiker som jag lär känna, hitta på nya projekt och jobba på. Kanske att jag går en masterutbildning i musik – men det är i så fall långt i framtiden. Just nu är jag färdig med att plugga.
När han nu själv undervisar barn i trummor på en musikskola i Nacka ser han hur de går igenom samma saker som han en gång i tiden gjorde.
– Jag tycker verkligen om att undervisa. Det ger väldigt mycket att se barn som håller på. Även om tiderna förändras har folk fortfarande lika svårt att lära sig sina första trumkomp. Det är oföränderligt. Det är kul att se den känslan i ett barn att de blir stolta över sig själva, och glada när de hör att det de spelar låter bra. Jag har känt den känslan många gånger och det är fint att se den känslan i en annan människa.
Vad är det du tycker är så roligt med att trumma?
– Att man får slå, säger Andreas och skrattar.
– Nej, men uppenbarligen är det något med rytm som tilltalar mig. Och på ett sätt har man en typ av ansvar som trummis att hålla ihop gruppens tempo, rytm och dynamik. Det ansvaret tycker jag om – samtidigt som jag är trött på det i bland. Men jag får väl erkänna kanske att jag gillar ansvar.
För Andreas handlar musik också mycket om glädje:
– Man får ut glädje av musik. Människor möts. Som kulturutövare handlar det om att ge någonting. Det kan vara glädje eller någon annan känsla. Det är det som känns viktigt och fint med kulturen.
– När jag spelar och får hålla på med det jag vill, känner jag mig tillfreds och glad. Sen så har jag träffat många vänner genom musiken, svarar han på frågan om vad musiken gett honom.
Andreas tilldelas i år Eslövs kommuns kulturstipendium på 5 000 kronor.
– Det känns kul att bli uppskattad av sin hemkommun. Det är ändå här jag fick intresset, säger han och hyllar Kulturskolan där han gick i undervisning från det att han var tio tills det att han tog studenten.
– Kulturskolan är så himla bra med fina lärare som pushat mig att utvecklas.
Han har aldrig haft några planer på att sluta med musiken.
– Jag kommer nog behöva spela någonting i hela mitt liv för att må bra. Det har blivit som en slags terapi att spela musik. Om jag inte får spela på länge så blir jag lättirriterad och uppretad. Det är antingen att spela musik eller träning som jag behöver för att varva ner och få lugn i mig själv.